Så var slutet på ännu en skoldag i ensamhetens och sorgens tecken förbi.

Vissa saker som inträffat gnager på mitt samvete, och än värre blir det när jag inser att det inträffade nu är bortom min kontroll.

Jag kan inte ens säga att jag kommer att förlåta eller bli förlåten någon gång, för vissa svek kan jag bära med mig som en kniv ända fram tills min dödsbädd.

En kväll fick jag höra att min närvaro lugnade och hjälpte situationen för många människor. Nu vet jag inte längre. Jag kan inte hjälpa någon så länge som jag mår så här, och det lider jag kanske mest över. Det är så många som skulle behöva mitt stöd, som gjort sig beroende av det.

Men nu kan jag inte ge dem det länge, :'(

Peace, Emy

My heart is beating for justice.

Prästinna.

Lärarinna.

Flygvärdinna.

Skeppsråtta.

Männniskors tankar om vart min framtid skulle passa är många, och dessa ovanstående titlar är bara de jag har fått höra det senaste dygnet.

Jag skall härmed be att få såga dem en och en;

Prästinna - välfungerande framtid, det finns dock två små problem;

jag har inte den övertygande tron för att skänka mitt liv i Guds namn,

och jag har en pojkvän som är ateist och aldrig skulle acceptera det valet fullt ut.

Lärarinna - intressant arbete, jag brinner för uppgiften att lära ut saker, men även här finns ett problem;

barn växer och blir tonåringar, och jag avskyr tonåringar. De är ju som jag.

Flygvärdinna - besök på exotiska platser, javisst, men:

jag skulle säkert få malaria eller denguefeber.

Skeppsråtta -

behöver jag säga någonting mer än sjösjuka?

Jag tror minsann att jag ska sätta upp mina egna mål;

antingen politiken eller en tjänst i rättvisans namn.

Vad tros?

Bloggen är rensad från alla de inlägg som jag själv inte skulle vilja läsa.

Syftet med allt mitt skrivande är återupptaget, och min kamp går vidare.

Av att bara läsa kanske det inte blir någon tydlig översikt över vad jag egentligen går igenom, men det är så svårt att förklara. Mna måste nästan vara med på plats för att se mina känslor, de går inte att måla upp med hjälp av ord.

Åtminstone så kan inte jag så många ord så att jag kan förklara det.

Det bästa sättet jag har att förklara hur jag känner mig är genom ordet livsångest.

Det kan förklaras såhär;

1. Jag trivs inte med min egen kropp.

Jag får ångestanfall över min kroppsform och min vikt.

2. Jag kan inte se någon i ögonen.

Då känns det som att jag ljuger för dem genom att le och låtsas leva medan jag egentligen bara funderar ut ett osmärtsamt sätt att ta livet av mig. Ett sätt som inte existerar eftersom att Axel inte skulle leva vidare utan mig.

3. Jag vet inte vad jag vill.

De flesta av mina vänner har någon aning om vad de vill syssla med i framtiden men jag bara glider runt på små rosa moln och tar dagen som den kommer. För om jag skulle börja tänka framtid så skulle jag inte stå ut. Jag vet vad jag är dömd till att göra men jag vill inte följa det kallet. Det har jag inte mod till. Så då måste jag komma på vad jag ska göra istället. Usch, fy, blä. Nu vill jag inte tänka på det mer.

4. Jag förlorar de människor som jag helst av allt skulle vilja ha kvar.

Min mentor här i livet avled för en månad sedan. Innan dess har jag förlorat den person jag kanske litade mest på av alla på jorden. Långt innan dess förlorade jag de som jag trodde var mina vänner genom ett missförstånd som senare visade på att det var jag som hade rätt. Innan dess, i begynnelsen av mitt liv, förlorade jag min mor.

Så varför skall jag egentligen leva vidare? I mina egna ögon har jag ingen framtid. Men jag kommer att leva vidare, må så vara med smärta och med tårar, men vet ni varför?

Jag lever på kärleken. Jag hoppas bara att inte den sviker.

Jonny Axelsson

*11 augusti 1951

-23 april 2010

Jag kommer aldrig att glömma Jonny, ty Jonny var den man som uppenbarade mitt livs kall för mig. Genom hans vägledning vet jag nu vad jag borde göra med mitt liv, vad som är min uppgift. Nu vill jag bara finna modet att genomföra den med.

Jag har så många lyckliga, ljusa minnen av Jonny. Han hade en förmåga att förstå människors känslor, och sätta sig in i deras situationer. Det är det inte många som kan.

Jag hoppas och tror att han har det bättre där han nu befinner sig, i den kärleksfullaste omsorg av vår Herre.

Jonny, we will meet you somewhere across the border.

Fantastisk Låt!

Oceans apart day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn't stop the pain

If I see you next to never
How can we say forever

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I took for granted, all the times
That I though would last somehow
I hear the laughter, I taste the tears
But I can't get near you now

Oh, can't you see it baby
You've got me goin' CrAzY

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I wonder how we can survive
This romance
But in the end if I'm with you
I'll take the chance

Oh, can't you see it baby
You've got me goin' cRaZy

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

Selena Quintanilla Perez, född 16 April 1971, död 31 mars 1995, var en amerikansk sångerska av mexikansk börd. Hon anses vara en av de största stjärnorna inom Tejanogenren. Hon föddes i Lake Jackson, Texas men växte upp i Corpus Christi, där hon så småningom började sin musikaliska karriär.

Hennes far, Abraham Quintanilla Jr, var sångare i det ursprungliga Los Dinos från 1957 till och med 1972, och detta främjade den musikaliska talangen hos barnen. Selena, hennes bror Abe och deras syster Suzette var andra generationen av Los Dinos i familjen Quintanilla. Övriga medlemmar i bandet var Ricky Vela på keyboard och Roger Garcia på gitarr.

Selena gjorde sitt första offentliga framträdande på sin fars mexikanska restaurang i Lake Jackson när hon var blott åtta år gammal och spelade in sin första skiva året efter. Under sin ungdom var Selena ständigt ute på turné och hon avslutade sin utbildning via korrespondenskurser.

Bandet undertecknade avtal med Capitol EMI 1989och släppte sedan flera album under dess etikett, inklusive det omåttligt populära Amor Prohibido. Efter ett tag ersattes Roger Garcia av Chris Perez på gitarr och en romans började spira mellan Perez och Selena, och de två gifte sig den 2 april 1992. Selena hade, även sedan hennes karriär skjutit spikrakt uppåt, valt att leva mycket nära sin familj och gjorde det också nu, ty hon och Perez valde att leva granne med hennes föräldrar i Corpus Christi.

Den största ironin i Selenas musikaliska karriär är att hon blev stjärna genom att sjunga på sitt andra språk. Hennes första språk var engelska, inte spanska.

Förutom sin sång var Selena en ivrig kläddesigner. Boutiquer med Selenas namn öppnades i Corpus Christi och San Antonio 1994. Hon förväntades också göra en roll i Johnny Depp filmen ”Don Juan de Marco”

En kvinna vid namn Yolanda Saldivar som arbetade i sånerskans innersta krets som VD för Selenas fanclub och chef för några av hennes boutiquer. Selenas far började dock misstänka att Saldivar lade en del av vinsten i egen ficka. I mars 1995 stämde Selena möte med Yolanda på ett hotellrum. Det råder delade meningar om vad som inträffade det, men det står klart att Saldivar sköt ihjäl Selena Quintanilla-Perez med ett skott i ryggen. Selena dog inom ett par timmar på ett lokalt sjukhus.

Selenas död chockade och bedövade Tejanofans i samhällen över hela USA och Mexiko. Många vakor och minnesgudstjänster hölls till sångerskans ära. Den sommaren gick hennes sista album, Dreaming of You, upp på #1 på Billboard listan i USA.

Det finns ett museum till Selenas minne och en bronsstaty av henne i naturlig storlek på Ocean Driver i Corpus Christi. År 1997 spelade Jennifer Lopez Selena i filmen med samma namn.

Jag såg filmen om Selena med Jennifer Lopez i huvudrollen förra sommaren. När jag först hittade filmen i mina föräldrars samling så hade jag ingen aning om vad det handlade om. Men jag bestämde mig dock för att se filmen för att undersöka vad det var. Texten på baksidan av filmen verkade lovande, och Jennifer Lopez är ju alltid en fantastisk skådespelerska.

Efter att ha sett filmen om hennes liv och hennes livsverk var jag helt skakig. Filmen om Selena ger friskhet till berättelsen om en liten flicka från Texas med stora drömmar. Den rörde vid några av mitt hjärtas strängar och gav mig den anledning jag behövde för att börja lyssna på hennes musik. Om jag inte hade sett filmen innan jag började lyssna på hennes musik så tror jag inte att jag hade haft den koppling till hennes musik som jag har idag. Nu har jag en djupare förståelse för vad hennes musik handlar om, och det bringar mig ett budskap.

Vi skall leva innan det är för sent. Man vet aldrig vad morgondagen kan föra med sig.

Den dagen, när allting började om på nytt, när tårarna återigen steg i mina ögon,

såg du mig då?

Den tiden, av lycka och av glädje, när framtidstron spirade och gräset började bli grönt,

kunde du se mig i ögonen då?

Det ögonblick, när murarna rämnade, och sanningen uppenbarades,

fanns du för mig då?

Den kvällen, när koltrastarna sjöng i lönnarna, och solen vandrade sin väg ner för himlavalvet,

älskade du mig då?

Den milliesekund, när meningen med mitt svek framstod i sitt verkliga jag, och mina tårar var falska,

var det då din tillit föll?