Livet går sin gilla gång... Just nu har jag ingenting drivande att blogga om, det är därför det varit ganska tyst ett tag nu.

Jag har även börjar blogga på en Twilight-blogg, så om ni gillar Twilight rekommenderar jag er att surfa in på http://breathingtwilight.blogspot.com/ .

Vad mer finns att säga? Det enda jag kan göra för att glömma allt som varit är att koncenterar mig på att bygga upp ett fungerande liv utan honom...

Samtdigt som jag vill behålla alla minnen är det bäst att glömma honom, för ananrs så kommer jag aldrig att kunna gå vidare. Jag får grunda min diss mot honom på hatet mot hans bästa vän som gjort detta svek möjligt... Jag hatar dig, ditt svin.

Ni undrar vem Han är. Här kommer vår gemensamma historia.

Den första blick jag fick utav Honom, den blicken brände fast i min hud. Den dagen glittrade mina ögon igen. I samma ögonblick som min kärleks bägare fylldes och svämmade över, då öppnade sig vägen till himmelriket för mig.

Det dyrbaraste minne jag har från mina samtal med Honom, det är ett minne som kan få mig att gråta under lyckorus såväl som under stunder där mina tårar sprutar. Utan detta minne, utan den stunden att tänka tillbaka på, kan jag inte fortsätta att leva.

Mina tårar rinner när jag delar denna historia med Er. Mitt hjärta slår tunga, långsamma slag, som för att bekräfta vad som fortfarande lever i ett litet hörn av mitt hjärta. En svag låga som inte går att släcka med tårar eller med viljans kraft.

Efter stunder av lycka, efter gråt och förtroenden jag aldrig trodde att jag skulle yppa, då kom den helomvändning jag varit rädd för att få uppleva. Att förlora Honom var min största fruktan, och när det inträffade blev mitt hjärta blev återigen tungt som en sten.

Jag insåg inte vad det var som hänt, för att situationen så fort, och så drastiskt skulle förändras. Jag ville inte inse att jag själv hade skuld i det som inträffat, jag såg inte att mycket av det inträffade var konsekvenser av mitt handlande.

När jag insett det så började jag att skylla mig själv för att jag förlorat Honom, jag föraktade och hatade mig själv för att jag åter en gång krossat mina drömmar och förhoppningar genom oövertänkt handlande. Jag visste, vet, inte vart jag ska ta vägen utan Honom.

Under en lång, lång period präglades mina tankar av händelser som fått honom att gå, och mina dömmar hemsöktes av svarta korpar som stal mitt hjärta och lade det på Hans grav. Året var 2080, och mina minnen hade fortfarande inte förbleknat, inte vittrat sönder som jag gjort genom åren. Men jag hade levt mitt liv utan honom, i drömmen.

Mitt liv var ett mörker, utan ljus, utan liv, och utan mening. Jag hade inget hopp om att någonting skulle förändras, jag ville bara dö. Ingenting kan vara värre än detta, vad som än väntar mig där på andra sidan.

Idag så lever jag på mina minnen. Jag lever på enkla ord, på gester jag uppfattat genom tiden. Jag kan inte se honom i ögonen, det kommer jag aldrig mer att kunna göra. Mina ögon svämmar över av tårar om jag försöker mig på att hitta minnen jag kan le åt, ty de finns inte.

Jag hoppas att ni lämnar er åsikt.

Melodifestivalen 2010

Jessica Andersson och Pernilla Wahlgren till Globen, själv

tycker jag att det borde varit Kalle Moreus och Orsa Spelmän ,

och Crucified Barbara :)

  Kalle Moreus ^

Usch, så det ser ut utomhus idag alltså!

Jag inbillade mig att jag skulle kunna

tillbringa lite tid utomhus idag, men

den villfarelsen tog jag ur mig själv redan

halv fyra i morse, när jag såg hur det skulle

börja snöa ...

Så här ser det ut precis utanför våran dörr, inte särskilt roligt..