Ingenting förändras, mitt liv står mer still än ett stillastående tåg.

Jag önskar så att någonting kunde förändras, någonting som fick det värt att kämpa igen...

Men dagarna rullar på. Jag arbetar och sover, mycket annat hinner jag inte med.

Ha det bra.

Jag fick helt plötsligt lust att apa efter alla

 fjortisar som har frågestund på sina bloggar,

so go ahead. Fråga vad ni vill.

Nu vill jag berätta om de människor som det senaste året omformat mitt liv totalt. Jag kommer att lämna ut namn, för jag vill att de människorna ska känna sig hedrade och inse att det bidragit till att rädda mitt liv.

När jag kom till Odenskolan fanns ingen framtid för mig. Jag var blind inför allt vad lycka och välgång hette, och mina tankar sysselsattes endast med olika sätt att ta livet av mig utan att det skulle bli för smärtsamt. Jag var inte villig att ge framtiden en chans.

När jag första dagen steg innanför skolans väggar, verkade den kaotisk och de första jag mötte viskade och pekade bakom min rygg. Vilket naturligtvis fick mig att tro att skolan överlag var sådan. Efter att på måfå ha tagit det beslut som skulle komma att omforma mitt liv, valde jag klass 9A, utan att veta någonting om någon som ingick där, jag gick bara på magkänsla.

Mitt första intryck av klassen var positivt. Ingen var direkt ovälkomnande och det räckte för att jag skulle vara villig att ge klassen som enhet en chans. Under den första veckan var allting ganska kaotiskt, och jag försökte att lära känna människorna i klassen samtidigt som jag lärde mig skolan, lärare och allt annat som hör till en ny skola. Men den första veckan innehåller ändock ett glädjeämne. Det var då min kontakt med underbara Tina startade.

Vi fann varandra relativt fort, och hon var den som fick mig att inse att Odenskolan var en plats att trivas på, och en plats som förtjänade en ärlig chans och inte bara ett fördömande utifrån vad jag sett av de elever jag mött första dagen.

Under tiden som gått har jag och Tina bibehållit vår goda kontakt och vi har även tagit mycket ansvar tillsammans men mer om det kommer att komma senare i inlägget.

Under den första tiden fick jag även kontakt med Camilla, men eftersom att hon och jag inte är lika på några sätt, så lades den relationen strax på is och vi respekterade varandra, men kanske inte mer än så. På senare tid har vi dock börjat närma oss varandra igen.

På det stora hela så var mitt första intryck av 9A bra, och jag tvekade inte ett ögonblick på att jag hade valt rätt klass, för det insåg jag att jag hade.

Under bussresorna till och från skolan de första veckorna föll det sig naturligt att jag umgicks med de personer ur min klass som jag samåkte med. Dessa personer är; Malin, Cissi och Axel. Relationen med Malin och Cissi, som är tvillingar, var positiv redan från första början, även om våra intressen inte ligger inom samma sfär hela tiden, så har vi ett gemensamt intresse: sång och musik. Detta intresse delas även med ytterligare tre tjejer som gick i underbara 9A; Lisa, Fia och Christina. Tillsammans var vi med i ILC, en kör som leddes av Lisas syster Ida.

Under samma period som jag började att närma mig tjejerna, så fick jag även en bra killkompis i Axel. Det var en person som gick att tala med, och som brydde sig om alla runt omkring. Min syn av honom var också påverkad av att jag kände till honom sedan tidigare, ty han var den ärade pojkvännen till en av mina få halvkompisar från tiden innan, Simone.

Under de första veckorna i skolan hade jag alltså lagt grunden till ett nätvärk utanför skolan, och det bidrog främst till att jag inte hade tid att sitta hemma och fundera över det som varit, utan det var hela tiden någonting på gång, någonting nytt att ta in hela tiden.

Då jag insåg att det faktum att jag hade saker att göra påverkade hur mycket jag deppade över det som nu var historia, letade jag saker att ta ansvar för. Detta ledde så småningom till en nyckelposition i skolans Elevråd, där tidigare nämnda Tina så småningom skulle komma att bli Ordförande.

I klassrummen på skolan ansåg jag att stämmningen hela tiden var kamratlig, både mellan lärare och elever, som elever emellan. Jag började att ta skolan på allvar, och satsade på ett liv som skulle bli någonting, jag hade börjat lämna tankarna på självskador och självmord bakom mig. Men ännu var de inte helt borta, och det skall de inte komma att bli förrän i början av vårterminen. Ännu har vi bara gått cirka två månader i skolan, men mitt liv är redan påväg att vända, främst på grund av att ovannämnda personer fick mig att inse att mitt liv var värt att leva, och att det alltid kan vända.

Händelser inträffade sedan under hela hösten, saker som fick mig att inse att 9A var en ovanligt fin samling av människor. Minnena som jag har med den klassen kommer aldrig någonsin att kunna överträffas av någonting.

Under hösten förbättrades min relation avsevärt med klassens killar, men jag var inte intresserad av att starta ett förhållande med någon, förrän jag vid ett speciellt tillfälle fick upp ögonen för David J. Detta är någonstans i mitten av oktober. Intresset var dock inte besvarat, så jag levde med kärlekens spirande låga inom mig, och önskade att jag kunnde bli lika lycklig med någon nån gång som Tina är med sin Fredrik.

Fredrik är, liksom Joakim, Axel och David E, en av de killar jag hela tiden litat på, jag kan inte tro någon av dem om någonting ont och jag måste säga att de är väldigt lojala. Hade jag inte kunnat prata ut med dem under tiden så vet jag inte vad det hade varit med mig nu.

Någonstans kring lucia inträffar den händelse som gör att jag i fortsättningen inte berätta allting i klar kronologisk ordning, och vissa av er som läser detta kan ha en aning om vad det är jag talar om.

Jag blir förälskad i Eric F. Denna händelse har så väl präglat mitt liv, och min syn på allting, att jag inte kan förstå att jag inte insett dess betydelse långt tidigare än vad jag gjorde. (Bara för att klargöra för er som följt min blogg innan, Eric är Han).

Jag tänker dock inte gå närmare in på vad som inträffade då, situationen är alltför känslig för att tas på. Den kuliminerade dock i en händelse den 11 mars, cirka tre månader efter att känslorna uppkom, och efter det så avslutades vår gemensamma historia, på ett ytterst smärtsamt sätt.

Under tiden i klassen har det funnits en hel del "bifigurer" som funnits där, gjort 9A till vad klassen var, och dessa är värda all heder. Utan dem hade jag inte mått så pass bra som jag gör nu, och utan dem så hade mina lycka inte varit fullständig under tiden jag spenderade med klassen.

En liten återgång i tiden. I mitten av november beslutade jag och Tina oss för att ta tag i att ordna en klassresa för klassen, och det tycker jag att vi gjorde rätt i, nu, med facit i hand. Det var mycket arbete under tiden fram tills att vi kom iväg. Vi befann oss iväg på resan den 24-26/5-10. Och resan var värd allt arbete, och alla diskussioner som vi hade lagt ner.

För att fortsätta kring tiden i mars, så var det även där mina stormande känslor för Eric blev dödade genom en mening som kom från hans läppar, men det var även där jag fann mannen som ska komma att bli den jag delar min framtid med. Axel. <3

För att på något sätt avsluta historien, så vill jag bara påstå att jag har all anledning att stå i skuld till klassen. Utan dem hade jag inte varit någonting idag, och jag har lärt mig så mycket, inte bara kunskapsmässigt, under tiden med dem.

Jag har lärt mig vad kärlek är, ty jag har sett Erics obrottsliga kärlek till Mathilda.

Jag har insett vad lojalitet är , för banden mellan Marcus, Josef, Erik A och Segel är starka, liksom banden mellan alla andra självskrivna vänner i klassen.

Jag har fått en tydlig lektion i vänskap, ty Christina är den bästa vän jag någonsin kunnat få, och alla andra de vänner jag fått i klassen, hoppas jag att jag kommer att fortsätta ha kontakt med.

Det torde vara allt för denna gång, fler inlägg till ära av 9A kommer kanske att ramla in. Det kan bara framtiden bära i sitt sköte.

9A, I never forget you!!

Nio års grundskola är över. Skönt och sorgligt

på samma gång.

Livet väntar.

Vem är jag egentligen? Jag känner mig vilse i en folksamling, jag dansade och skrattade med mina vänner men jag kände mig inte delaktig i det de har tillsammans.

Jag kände mig som en främling som stod utanpå och tittade in. Jag försökte med alla medel bli en del av deras gemenskap, men jag tror att jag misslyckades totalt ..

När jag sedan drog mig avsides blev jag osynlig för alla utom dem som känner sig skyldiga att veta vart jag befinner mig någonstans.

Är det så det ska vara?

Idag så insåg jag att mitt liv inte kommer att gå vidare förrän jag åtminstone gör ett försök att släppa taget om det som har varit. Under en stadsvandring i Örebro så kom många minnen tillbaka, minnen som jag försöker att förtränga.

Vissa saker står jag inte ut med att minnas, vissa händelser och ord är alldeles för starka för att jag ska kunna hantera dem ensam.

Nu kanske det verkar som att jag ber om hjälp, men det är inte det jag gör. Jag vet så väl att jag måste ta emot hjälp för att kunna få den, och jag lämnar inte ut mig på det sättet till någon, så jag ödslar ingen tid på att be om hjälp.

Nej, det jag vill göra är att skriva ur mig alla orden som tränger sig i mitt huvud, alla de känslor som jag inte trodde kunde finnas i mig.

Jag anser mig själv vara en känslokall person, som inte behöver eller kan bry sig känslomässigt om allt om händer i världen, och det tycker jag fortfarande.

Dock så verkar det som att jag nått min gräns för vad jag kan stänga inom mig, det tog ett bra tag men nu så...

Mitt liv är ett mörker.

Jag vet inte hur jag skall kuna skriva ur mig alla dessa motstridiga känslor jag bär på. Jag vill inte såra min älskling, samtidigt så kan jag inte helt släppa det som varit.. Hur skönt det än vore att kunna göra det, :'(

Jag vill bara åter bli ett barn, vars största problem är vad man skall ha för lördagsgodis, :'(

Men det är ju fysiskt omöjligt.. Men snart är denna del av mitt liv över, tiden som ett obetydligt ting.

I höst anländer jag till Karro och ett nytt liv, men nya vänner och nya prioriteringar kommer att ta sin början. Gymnasieåren kommer att bli de bästa i mitt liv, det känner jag på mig. Kanske jag då kan släppa det som varit.

Idag, just nu, så lever jag med, och för, min Axel, <3.

Jag skulle inte kunna leva utan honom en endaste liten minut..

Jag visste att en minut är 60 sekunder...

 Jag visste att en timme är 60 minuter...

Jag visste att ett dygn har 24 timmar,

och jag visste att veckan innehåller 7 dagar.

I och med det visste jag också att en månad är 30 dar, och ett år 365.

Men jag visste inte att varje sekund utan dig var en evighet.