Ni undrar vem Han är. Här kommer vår gemensamma historia.

Den första blick jag fick utav Honom, den blicken brände fast i min hud. Den dagen glittrade mina ögon igen. I samma ögonblick som min kärleks bägare fylldes och svämmade över, då öppnade sig vägen till himmelriket för mig.

Det dyrbaraste minne jag har från mina samtal med Honom, det är ett minne som kan få mig att gråta under lyckorus såväl som under stunder där mina tårar sprutar. Utan detta minne, utan den stunden att tänka tillbaka på, kan jag inte fortsätta att leva.

Mina tårar rinner när jag delar denna historia med Er. Mitt hjärta slår tunga, långsamma slag, som för att bekräfta vad som fortfarande lever i ett litet hörn av mitt hjärta. En svag låga som inte går att släcka med tårar eller med viljans kraft.

Efter stunder av lycka, efter gråt och förtroenden jag aldrig trodde att jag skulle yppa, då kom den helomvändning jag varit rädd för att få uppleva. Att förlora Honom var min största fruktan, och när det inträffade blev mitt hjärta blev återigen tungt som en sten.

Jag insåg inte vad det var som hänt, för att situationen så fort, och så drastiskt skulle förändras. Jag ville inte inse att jag själv hade skuld i det som inträffat, jag såg inte att mycket av det inträffade var konsekvenser av mitt handlande.

När jag insett det så började jag att skylla mig själv för att jag förlorat Honom, jag föraktade och hatade mig själv för att jag åter en gång krossat mina drömmar och förhoppningar genom oövertänkt handlande. Jag visste, vet, inte vart jag ska ta vägen utan Honom.

Under en lång, lång period präglades mina tankar av händelser som fått honom att gå, och mina dömmar hemsöktes av svarta korpar som stal mitt hjärta och lade det på Hans grav. Året var 2080, och mina minnen hade fortfarande inte förbleknat, inte vittrat sönder som jag gjort genom åren. Men jag hade levt mitt liv utan honom, i drömmen.

Mitt liv var ett mörker, utan ljus, utan liv, och utan mening. Jag hade inget hopp om att någonting skulle förändras, jag ville bara dö. Ingenting kan vara värre än detta, vad som än väntar mig där på andra sidan.

Idag så lever jag på mina minnen. Jag lever på enkla ord, på gester jag uppfattat genom tiden. Jag kan inte se honom i ögonen, det kommer jag aldrig mer att kunna göra. Mina ögon svämmar över av tårar om jag försöker mig på att hitta minnen jag kan le åt, ty de finns inte.

Jag hoppas att ni lämnar er åsikt.

Håll fast vid era drömmar.

Jag lever inte, det bara verkar så. Jag är bara ett tomt skal, utan hjärta.

Jag bryr mig inte om någonting alls längre, allting som händer är för mig likgiltigt.

Inga känslor kvar att ta hänsyn till, ingenting att kämpa för och ingenting som någonsin kommer att vara värt att leva för igen.

Det tycker jag är synd, ty livet är en gåva.

Jag har bara missbrukat den.

Vart gav sig min framtidstro av?

Dess stig ledde bort från mig, och min högsta dröm gick i spillo med ett kras.

Ingenting kommer längre att bli som jag en gång drömde om.

I skuggan av ett barns alla drömmar tog min livsgnista fart, och under återuppbyggandet av ett helt liv så började jag att drömma igen.

Allting var bra fram tills att det vände. Några ord där, några meningar där, en blick... Och allting var tillbaka där det började.

Och jag orkar inte att börja om igen.

Jag upptäckte en sak idag. Ibland så lovar jag för mycket.

I gårdagens text fanns ett löfte med om att ni ska få veta vem Han är, men jag tror inte att jag kommer att kunna hålla det löftet, åtminstone inte inom den närmsta framtiden.

Jag behöver nämligen erkänna en sak. Jag kan inte plocka fram minnena upp till ytan igen, jag väljer att dämpa min ånger och min sorg, eftersom att jag inte orkar ta hand om den. Jag skjuter upp tidpunkten när allting ska rasa, men frågan är hur länge jag kan vänta. Jag vet så väl att jag måste ta itu med det, men jag har inte den orken att göra det.

Därför väljer jag att avstå. Vad det än må få för konsekvenser...

Men ah, åh, vad jag blir trött på Hans lögner. Jag må beskyllas för att vara den som svikit, men i själva verket är det jag som blivit sviken.

Hur kan han säga, att jag är ett av de få guldkorn man kan hålla fast vid hela livet, för att sedan tvärt ändra om, för att i nästa stund uttrycka en åsikt om att det ska bli underbart att slippa mig.

En vacker dag så kommer alla känslorna att svalla. Frågan är om någon finns där för mig då.

Under ytan av det som sker så finns det så mycket skit.

Bortom alla välvilliga leenden och lyckönskningar finns ett oändligt helvete som bara väntar på att bryta lös.

Ingenting betyder någonting för mig längre, jag väntar bara på att mitt eget personliga helvete ska vakna till liv igen, efter en kort tids sömn.

Så mycket som jag har sårat några personer under Helvetets Sömn, det är nästan att jämföra med hur mycket Han sårade mig. En längre text kommer om Honom lite senare. Ni borde veta vem han är. Så att ni kan akta er för Honom.

Ni som läser detta, märk mina ord, för jag menar dem verkligen.

Lämna en kommentar som visar din åsikt på vad jag skriver om. En främlings ord betyder mer än ni tror.

Ty finns inte många i närheten man kan tala med, är det oändligt skönt att veta att någon bryr sig, någon där ute bakom en dataskärm som kan visa medkänsla och kanske lägga ner tid på att förstå ens problem.

Jag ångrar mig.

Att dessa tre så enkla ord ska vara så svåra att uttala.
Jag har modet att ta dem i min mun, men jag finner aldrig rätt tillfälle att få saken ur världen.

Detta må kanske ses som en bortförklaring som säger att jag inte vågar, men så är alltså inte fallet. Jag vet nu vad jag har gjort, och jag har börjat se resultaten av mitt agerande, vissa av dem positiva, medan andra är mycket negativa.

Tyvärr så väger inte de positiva sakerna upp de negativa, om så vore fallet så skulle jag kunna leva med det inträffade.

Varför ska livet vara så svårt? Varför kan man inte få två chanser vad det gäller val och händelser som kommer att påverka ens framtid i hög grad?

Allting vore så mycket lättare då, om livet bara vore en lek, en lek som gick att avbryta när man tröttnat.

Så var slutet på ännu en skoldag i ensamhetens och sorgens tecken förbi.

Vissa saker som inträffat gnager på mitt samvete, och än värre blir det när jag inser att det inträffade nu är bortom min kontroll.

Jag kan inte ens säga att jag kommer att förlåta eller bli förlåten någon gång, för vissa svek kan jag bära med mig som en kniv ända fram tills min dödsbädd.

En kväll fick jag höra att min närvaro lugnade och hjälpte situationen för många människor. Nu vet jag inte längre. Jag kan inte hjälpa någon så länge som jag mår så här, och det lider jag kanske mest över. Det är så många som skulle behöva mitt stöd, som gjort sig beroende av det.

Men nu kan jag inte ge dem det länge, :'(

Peace, Emy

My heart is beating for justice.

Prästinna.

Lärarinna.

Flygvärdinna.

Skeppsråtta.

Männniskors tankar om vart min framtid skulle passa är många, och dessa ovanstående titlar är bara de jag har fått höra det senaste dygnet.

Jag skall härmed be att få såga dem en och en;

Prästinna - välfungerande framtid, det finns dock två små problem;

jag har inte den övertygande tron för att skänka mitt liv i Guds namn,

och jag har en pojkvän som är ateist och aldrig skulle acceptera det valet fullt ut.

Lärarinna - intressant arbete, jag brinner för uppgiften att lära ut saker, men även här finns ett problem;

barn växer och blir tonåringar, och jag avskyr tonåringar. De är ju som jag.

Flygvärdinna - besök på exotiska platser, javisst, men:

jag skulle säkert få malaria eller denguefeber.

Skeppsråtta -

behöver jag säga någonting mer än sjösjuka?

Jag tror minsann att jag ska sätta upp mina egna mål;

antingen politiken eller en tjänst i rättvisans namn.

Vad tros?