Jag fattade nyss ett viktigt beslut.

Jag kommer aldrig att göra det. Och det beror inte på min kärlek till livet, det beror inte på vissa av mina Vänners envetna kamp för att få över mig på rätt sida av gränsen igen och det beror inte på att jag har någonting att leva för.

För om inte jag fanns, vem skulle då vara Er klippa i stormen? Vem skulle vara där med ett leende och ett råd vad som än inträffade? Vem skulle ställa upp när ingen annan skulle gjort det, och vem skulle offra hela sin framtid för Er?

Jag har precis insett att det inte är många som skulle göra det, och jag vet vissa som faktiskt skulle gå under utan mig. Det låter stort, det vet jag. Och det låter själviskt.

Men jag tror ändå att det är bättre att kämpa för någon annan än att kämpa för sig själv, eller hur? För om jag skulle kämpa för mig själv, vem skulle då ta hand om Er i tid och otid?

Och vad beträffar kärleken, som så många undrat över, så är det kapitlet avslutat för min del. Jag har ingenting att kämpa för längre, jag vet vad jag vill ha, likväl som jag vet att jag aldrig kommer att få det.

Men jag älskar dig, så himla mycket, därför tänker jag arbeta för din lycka och inte för min egen.

Jag vet inte riktigt vad det var med mig igår,

men jag överlevde i alla fall ytterligare en natt

mest på grund av att Axel och Simone inte

lät mig göra någonting annat, ...

Men å andra sidan kanske det är bra

för nu har jag tid att förbereda min

hämnd.