Det gör så ont att jag inte ens kan gråta över Dig.

Du betyder allting för mig, forfarande. Din lycka är det viktigaste av allt, och om det innebär att jag ska ligga hemma på min säng som ett lik för att Du inte vill ha mig, då så är det så det är.

Jag skulle kunna offra allting för att få dig tillbaka, men jag har insett nu att det är över. Jag lever på tanken att du kommer att finna lyckan, och att du inte kommer att glömma mig.

Jag kan inte tänka på alla de saker vi gjorde tillsammans, jag kan inte se det hem som du delvis delade med mig, jag kan inte höra mina vänner fråga varför vi gick skilda vägar, utan att beskylla mig själv för att det gick som det gick, ty allting måste vara mitt fel.

Jag var inte som du ville ha en flickvän, och det som hänt innan vårt förhållande startade, det var det som knäckte dig. Jag hade trott att du var tillräckligt rakryggad för att tala om för mig när någonting var fel, och trots att jag frågade, så sade du att allting var bra. Du ljög för mig, och jag tror att det är det som gör ondast.

En vacker dag kommer jag att kunna tänka på dig utan att mitt hjärta blöder. En dag kommer ditt minne att väcka ljuva känslor av seger i mitt inre, men tills dess kommer jag att få lida, och jag kommer att få kämpa.

Jag vill inte ha det så här. Betydde jag inte mer än så?