even though you're gone,

I'm happy.

I'm not gonna miss you,

like a child misses their blanket,

'cause I have to get a move on with my life,

it's time to be a big girl now,

and big girls don't cry.

Nu är jag tillbaka på den plats som jag delade med dig.

Och det gör ondare än jag kunde föreställa mig.

Jag vill ha tillbaka din kärlek. Men icke.

Livet går sin gilla gång... Just nu har jag ingenting drivande att blogga om, det är därför det varit ganska tyst ett tag nu.

Jag har även börjar blogga på en Twilight-blogg, så om ni gillar Twilight rekommenderar jag er att surfa in på http://breathingtwilight.blogspot.com/ .

Vad mer finns att säga? Det enda jag kan göra för att glömma allt som varit är att koncenterar mig på att bygga upp ett fungerande liv utan honom...

Samtdigt som jag vill behålla alla minnen är det bäst att glömma honom, för ananrs så kommer jag aldrig att kunna gå vidare. Jag får grunda min diss mot honom på hatet mot hans bästa vän som gjort detta svek möjligt... Jag hatar dig, ditt svin.

Maybe if my heart stops beating
It won't hurt this much
And never will I have to answer
Again to anyone

Please don't get me wrong

Because I'll never let this go
But I can't find the words to tell you
I don't want to be alone
But now I feel like I don't know you

One day you'll get sick of
saying that everything's alright
And by then I'm sure I'll be pretending
Just like I am tonight

Please don't get me wrong

Because I'll never let this go
But I can't find the words to tell you
I don't want to be alone
But now I feel like I don't know you

Let this go, let this go

But I'll never let this go
But I can't find the words to tell you
I don't want to be alone
But now I feel like I don't know you

And I'll never let this go
I can't find the words to tell you
That now I feel like I don't know you

Livet går sin gilla gång och ibland känns det som att ingenting av det som hänt det senaste året varit verklighet... Allting var bara en dröm, och jag är faktiskt lättad om det betyder att jag har vaknat nu...

Trots det så sörjer jag. Jag saknar alla de glada stunder jag upplevde med "Odensbacken"-folket och jag saknar skratten vi hade tillsammans.

Jag längtar till återsamlingen vi ska ha på torsdag... Det känns som att det kommer att markera slutet för före detta 9A men... Det känns skönt. Att få ett riktigt avslut menar jag.

Skolavslutningen för min del präglades av ovälkomna minnen och tårar.

Varför kan inte livet vara enkelt? Jag orkar inte med alla skit som kommer mer.

De man trodde sig kunna lita på, det är de som sviker först.

Jag behöver få bevisat för mig att någonting kan vara äkta, men det verkar ganska omöjligt, eftersom att jag tyvärr måste umgås med tonåringar, och majoriteten av alla tonåringar verkar inte veta vad äkthet och sanning är.

Men jag antar att det är sådant man får leva med om man inte vill mura in sig själv i väntan på att växa upp och se sina jämnåriga börja ta ansvar för sina liv och inte bara glida runt.

Jag skulle kunna räkna upp tiotals namn på folk som jag tror mig kunna lita på, men jag kan aldrig vara säker, jag har sett hur det har gått alldeles för många gånger.

Den enda jag litar på för tillfället är en kvinna som har gått igenom nästan samma sak som jag har gjort, hon har erfarenhetens spår i sina ögon, men hon lever fortfarande och hon har inte blivit bitter av sina erfarenheter, därför ser jag upp till henne. Tack gumman.

Jag drömmer om dig på natten, ...

Jag gråter för din skull om morgonen, ...

Jag tänker på dig om dagen, ....

Och jag vill hela tiden ha dig tillbaka.

Det gör så ont att jag inte ens kan gråta över Dig.

Du betyder allting för mig, forfarande. Din lycka är det viktigaste av allt, och om det innebär att jag ska ligga hemma på min säng som ett lik för att Du inte vill ha mig, då så är det så det är.

Jag skulle kunna offra allting för att få dig tillbaka, men jag har insett nu att det är över. Jag lever på tanken att du kommer att finna lyckan, och att du inte kommer att glömma mig.

Jag kan inte tänka på alla de saker vi gjorde tillsammans, jag kan inte se det hem som du delvis delade med mig, jag kan inte höra mina vänner fråga varför vi gick skilda vägar, utan att beskylla mig själv för att det gick som det gick, ty allting måste vara mitt fel.

Jag var inte som du ville ha en flickvän, och det som hänt innan vårt förhållande startade, det var det som knäckte dig. Jag hade trott att du var tillräckligt rakryggad för att tala om för mig när någonting var fel, och trots att jag frågade, så sade du att allting var bra. Du ljög för mig, och jag tror att det är det som gör ondast.

En vacker dag kommer jag att kunna tänka på dig utan att mitt hjärta blöder. En dag kommer ditt minne att väcka ljuva känslor av seger i mitt inre, men tills dess kommer jag att få lida, och jag kommer att få kämpa.

Jag vill inte ha det så här. Betydde jag inte mer än så?