Den dagen, när allting började om på nytt, när tårarna återigen steg i mina ögon,

såg du mig då?

Den tiden, av lycka och av glädje, när framtidstron spirade och gräset började bli grönt,

kunde du se mig i ögonen då?

Det ögonblick, när murarna rämnade, och sanningen uppenbarades,

fanns du för mig då?

Den kvällen, när koltrastarna sjöng i lönnarna, och solen vandrade sin väg ner för himlavalvet,

älskade du mig då?

Den milliesekund, när meningen med mitt svek framstod i sitt verkliga jag, och mina tårar var falska,

var det då din tillit föll?

Oh, they say that heaven is place on earth

But I say that my heaven is with you.

But I will never go to that only place where

a part of my heart wants to be.

Jag har inte kunnat sova i natt, jag har tänkt för mycket. Det finns ingenting som jag kan göra, jag är hel hjälplös.

Jag önskar att jag kunde ta hand om Er, jag önskar att jag kunde befria er från allt vad smärta heter...

Men jag kan ju inte, och om jag hade den minst möjlighet så skulle jag ändå inte få göra det. Vad arg jag blir.

PS. Nu tycker jag att ni ska bli bättre på att kommentera!

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna värre ånger än den jag redan varit med om. Men jag hade fel. Så himla fel.

Jag ville inte se. Jag blundade. Jag låtsades som det regnade. Fel, så fel.

Men det fanns ju ingenting jag kunde göra för att förhindra det som hände. Det fanns ju ingenting jag kunde säga eller göra.

Beslutet var fattat långt innan jag kom in i bilden, och jag led över det.

Jag försökte med alla medel stoppa det som skulle hända. Men det gick inte.

Det fanns ingenting jag kunde göra. Jag bara förstörde det ännu mer..

Mitt agerande måste ha väckt känslor till liv som borde fått sova, som inte borde fått existera.

Vad är det som händer i mitt liv egentligen? Ingenting blir som det var tänkt att vara, jag gör fel val hela tiden, och jag ångrar mig för förskräckligt, för så många saker. Saker jag gjort och inte gjort, saker som legat utanför min kontroll men som jag ändå tar på mig skulden för. Varför gör jag det egentligen?

Det är ju ändå aldrig någon som står vid min sida. Det är ju ändå aldrig någon som lyssnar på vad jag säger, alla försöker ändra mina val, min livsrytm, allting som är JAG.

Vill ni inte ha mig? Vill ni göra mig till en robot som går igenom livet utan att tänka, utan att känna? Det är just vad som kommer att hända om ni inte upphör.

Jag vill inte belasta er, men ni förstör hela den person som är jag.. Eller i alla fall den som var jag. Nu vet jag inte längre.

Vissa händelser har påverkat mig så att jag inte känner mig själv längre. Jag vet inte vem jag är, vad jag gör, eller vad jag vill. Den som en gång var jag velar ute i mörkret, hon letar, söker.. Men jag vet inte vart hon är, så jag kan inte hämta hem henne igen. Tyvärr.

          ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag önskar att jag kunde sluta gråta. Annar så kommer jag att hoppa.

Då kanske smärtan äntligen tar över, jag kanske äntligen befrias från tårarna..

Det finns någonting som går djupare än kärlek.. Det finns en enda sak jag skulle ge upp hela min nuvarande livsstil för, men .. No. Tydligen inte.

Jag får leva på kärleken, jag får leva med dig, mon chére. Så länge jag nu orkar kämpa mot vindarna.

"Blott En Dag, Ett Ögonblick i

Sänder.."  

Om du någonsin sett mig som någonting

annat än en i mängden, lämna mig inte nu

när jag behöver dig som bäst.

Mitt val kommer inte att bli lätt.

Jag har fattat misstanke över en sak.

Jag tror att långt inom Dig gömmer sig en glöd,

en glöd som bara väntar på att bli väckt..

Förut trodde jag att passionen skulle vara skänkbar åt

någon, men inte mig.

Men det senste dygnet har jag bestämt mig för

att ge det ett försök.. Jag kan ju inte annat än misslyckas,

eller hur?

Och lyckas jag, så misstänker jag att jag

upptäckt något, som kan bli värt att minnas..

Jag vill ha dig baby. Men bara om du vill ha mig.