Håll fast vid era drömmar.

Jag lever inte, det bara verkar så. Jag är bara ett tomt skal, utan hjärta.

Jag bryr mig inte om någonting alls längre, allting som händer är för mig likgiltigt.

Inga känslor kvar att ta hänsyn till, ingenting att kämpa för och ingenting som någonsin kommer att vara värt att leva för igen.

Det tycker jag är synd, ty livet är en gåva.

Jag har bara missbrukat den.

Vart gav sig min framtidstro av?

Dess stig ledde bort från mig, och min högsta dröm gick i spillo med ett kras.

Ingenting kommer längre att bli som jag en gång drömde om.

I skuggan av ett barns alla drömmar tog min livsgnista fart, och under återuppbyggandet av ett helt liv så började jag att drömma igen.

Allting var bra fram tills att det vände. Några ord där, några meningar där, en blick... Och allting var tillbaka där det började.

Och jag orkar inte att börja om igen.

Jag upptäckte en sak idag. Ibland så lovar jag för mycket.

I gårdagens text fanns ett löfte med om att ni ska få veta vem Han är, men jag tror inte att jag kommer att kunna hålla det löftet, åtminstone inte inom den närmsta framtiden.

Jag behöver nämligen erkänna en sak. Jag kan inte plocka fram minnena upp till ytan igen, jag väljer att dämpa min ånger och min sorg, eftersom att jag inte orkar ta hand om den. Jag skjuter upp tidpunkten när allting ska rasa, men frågan är hur länge jag kan vänta. Jag vet så väl att jag måste ta itu med det, men jag har inte den orken att göra det.

Därför väljer jag att avstå. Vad det än må få för konsekvenser...

Men ah, åh, vad jag blir trött på Hans lögner. Jag må beskyllas för att vara den som svikit, men i själva verket är det jag som blivit sviken.

Hur kan han säga, att jag är ett av de få guldkorn man kan hålla fast vid hela livet, för att sedan tvärt ändra om, för att i nästa stund uttrycka en åsikt om att det ska bli underbart att slippa mig.

En vacker dag så kommer alla känslorna att svalla. Frågan är om någon finns där för mig då.

Under ytan av det som sker så finns det så mycket skit.

Bortom alla välvilliga leenden och lyckönskningar finns ett oändligt helvete som bara väntar på att bryta lös.

Ingenting betyder någonting för mig längre, jag väntar bara på att mitt eget personliga helvete ska vakna till liv igen, efter en kort tids sömn.

Så mycket som jag har sårat några personer under Helvetets Sömn, det är nästan att jämföra med hur mycket Han sårade mig. En längre text kommer om Honom lite senare. Ni borde veta vem han är. Så att ni kan akta er för Honom.

Ni som läser detta, märk mina ord, för jag menar dem verkligen.

Lämna en kommentar som visar din åsikt på vad jag skriver om. En främlings ord betyder mer än ni tror.

Ty finns inte många i närheten man kan tala med, är det oändligt skönt att veta att någon bryr sig, någon där ute bakom en dataskärm som kan visa medkänsla och kanske lägga ner tid på att förstå ens problem.

Jag ångrar mig.

Att dessa tre så enkla ord ska vara så svåra att uttala.
Jag har modet att ta dem i min mun, men jag finner aldrig rätt tillfälle att få saken ur världen.

Detta må kanske ses som en bortförklaring som säger att jag inte vågar, men så är alltså inte fallet. Jag vet nu vad jag har gjort, och jag har börjat se resultaten av mitt agerande, vissa av dem positiva, medan andra är mycket negativa.

Tyvärr så väger inte de positiva sakerna upp de negativa, om så vore fallet så skulle jag kunna leva med det inträffade.

Varför ska livet vara så svårt? Varför kan man inte få två chanser vad det gäller val och händelser som kommer att påverka ens framtid i hög grad?

Allting vore så mycket lättare då, om livet bara vore en lek, en lek som gick att avbryta när man tröttnat.

Så var slutet på ännu en skoldag i ensamhetens och sorgens tecken förbi.

Vissa saker som inträffat gnager på mitt samvete, och än värre blir det när jag inser att det inträffade nu är bortom min kontroll.

Jag kan inte ens säga att jag kommer att förlåta eller bli förlåten någon gång, för vissa svek kan jag bära med mig som en kniv ända fram tills min dödsbädd.

En kväll fick jag höra att min närvaro lugnade och hjälpte situationen för många människor. Nu vet jag inte längre. Jag kan inte hjälpa någon så länge som jag mår så här, och det lider jag kanske mest över. Det är så många som skulle behöva mitt stöd, som gjort sig beroende av det.

Men nu kan jag inte ge dem det länge, :'(

Peace, Emy

My heart is beating for justice.

Prästinna.

Lärarinna.

Flygvärdinna.

Skeppsråtta.

Männniskors tankar om vart min framtid skulle passa är många, och dessa ovanstående titlar är bara de jag har fått höra det senaste dygnet.

Jag skall härmed be att få såga dem en och en;

Prästinna - välfungerande framtid, det finns dock två små problem;

jag har inte den övertygande tron för att skänka mitt liv i Guds namn,

och jag har en pojkvän som är ateist och aldrig skulle acceptera det valet fullt ut.

Lärarinna - intressant arbete, jag brinner för uppgiften att lära ut saker, men även här finns ett problem;

barn växer och blir tonåringar, och jag avskyr tonåringar. De är ju som jag.

Flygvärdinna - besök på exotiska platser, javisst, men:

jag skulle säkert få malaria eller denguefeber.

Skeppsråtta -

behöver jag säga någonting mer än sjösjuka?

Jag tror minsann att jag ska sätta upp mina egna mål;

antingen politiken eller en tjänst i rättvisans namn.

Vad tros?

Bloggen är rensad från alla de inlägg som jag själv inte skulle vilja läsa.

Syftet med allt mitt skrivande är återupptaget, och min kamp går vidare.

Av att bara läsa kanske det inte blir någon tydlig översikt över vad jag egentligen går igenom, men det är så svårt att förklara. Mna måste nästan vara med på plats för att se mina känslor, de går inte att måla upp med hjälp av ord.

Åtminstone så kan inte jag så många ord så att jag kan förklara det.

Det bästa sättet jag har att förklara hur jag känner mig är genom ordet livsångest.

Det kan förklaras såhär;

1. Jag trivs inte med min egen kropp.

Jag får ångestanfall över min kroppsform och min vikt.

2. Jag kan inte se någon i ögonen.

Då känns det som att jag ljuger för dem genom att le och låtsas leva medan jag egentligen bara funderar ut ett osmärtsamt sätt att ta livet av mig. Ett sätt som inte existerar eftersom att Axel inte skulle leva vidare utan mig.

3. Jag vet inte vad jag vill.

De flesta av mina vänner har någon aning om vad de vill syssla med i framtiden men jag bara glider runt på små rosa moln och tar dagen som den kommer. För om jag skulle börja tänka framtid så skulle jag inte stå ut. Jag vet vad jag är dömd till att göra men jag vill inte följa det kallet. Det har jag inte mod till. Så då måste jag komma på vad jag ska göra istället. Usch, fy, blä. Nu vill jag inte tänka på det mer.

4. Jag förlorar de människor som jag helst av allt skulle vilja ha kvar.

Min mentor här i livet avled för en månad sedan. Innan dess har jag förlorat den person jag kanske litade mest på av alla på jorden. Långt innan dess förlorade jag de som jag trodde var mina vänner genom ett missförstånd som senare visade på att det var jag som hade rätt. Innan dess, i begynnelsen av mitt liv, förlorade jag min mor.

Så varför skall jag egentligen leva vidare? I mina egna ögon har jag ingen framtid. Men jag kommer att leva vidare, må så vara med smärta och med tårar, men vet ni varför?

Jag lever på kärleken. Jag hoppas bara att inte den sviker.