My heart is beating for justice.

Prästinna.

Lärarinna.

Flygvärdinna.

Skeppsråtta.

Männniskors tankar om vart min framtid skulle passa är många, och dessa ovanstående titlar är bara de jag har fått höra det senaste dygnet.

Jag skall härmed be att få såga dem en och en;

Prästinna - välfungerande framtid, det finns dock två små problem;

jag har inte den övertygande tron för att skänka mitt liv i Guds namn,

och jag har en pojkvän som är ateist och aldrig skulle acceptera det valet fullt ut.

Lärarinna - intressant arbete, jag brinner för uppgiften att lära ut saker, men även här finns ett problem;

barn växer och blir tonåringar, och jag avskyr tonåringar. De är ju som jag.

Flygvärdinna - besök på exotiska platser, javisst, men:

jag skulle säkert få malaria eller denguefeber.

Skeppsråtta -

behöver jag säga någonting mer än sjösjuka?

Jag tror minsann att jag ska sätta upp mina egna mål;

antingen politiken eller en tjänst i rättvisans namn.

Vad tros?

Bloggen är rensad från alla de inlägg som jag själv inte skulle vilja läsa.

Syftet med allt mitt skrivande är återupptaget, och min kamp går vidare.

Av att bara läsa kanske det inte blir någon tydlig översikt över vad jag egentligen går igenom, men det är så svårt att förklara. Mna måste nästan vara med på plats för att se mina känslor, de går inte att måla upp med hjälp av ord.

Åtminstone så kan inte jag så många ord så att jag kan förklara det.

Det bästa sättet jag har att förklara hur jag känner mig är genom ordet livsångest.

Det kan förklaras såhär;

1. Jag trivs inte med min egen kropp.

Jag får ångestanfall över min kroppsform och min vikt.

2. Jag kan inte se någon i ögonen.

Då känns det som att jag ljuger för dem genom att le och låtsas leva medan jag egentligen bara funderar ut ett osmärtsamt sätt att ta livet av mig. Ett sätt som inte existerar eftersom att Axel inte skulle leva vidare utan mig.

3. Jag vet inte vad jag vill.

De flesta av mina vänner har någon aning om vad de vill syssla med i framtiden men jag bara glider runt på små rosa moln och tar dagen som den kommer. För om jag skulle börja tänka framtid så skulle jag inte stå ut. Jag vet vad jag är dömd till att göra men jag vill inte följa det kallet. Det har jag inte mod till. Så då måste jag komma på vad jag ska göra istället. Usch, fy, blä. Nu vill jag inte tänka på det mer.

4. Jag förlorar de människor som jag helst av allt skulle vilja ha kvar.

Min mentor här i livet avled för en månad sedan. Innan dess har jag förlorat den person jag kanske litade mest på av alla på jorden. Långt innan dess förlorade jag de som jag trodde var mina vänner genom ett missförstånd som senare visade på att det var jag som hade rätt. Innan dess, i begynnelsen av mitt liv, förlorade jag min mor.

Så varför skall jag egentligen leva vidare? I mina egna ögon har jag ingen framtid. Men jag kommer att leva vidare, må så vara med smärta och med tårar, men vet ni varför?

Jag lever på kärleken. Jag hoppas bara att inte den sviker.