Så var slutet på ännu en skoldag i ensamhetens och sorgens tecken förbi.

Vissa saker som inträffat gnager på mitt samvete, och än värre blir det när jag inser att det inträffade nu är bortom min kontroll.

Jag kan inte ens säga att jag kommer att förlåta eller bli förlåten någon gång, för vissa svek kan jag bära med mig som en kniv ända fram tills min dödsbädd.

En kväll fick jag höra att min närvaro lugnade och hjälpte situationen för många människor. Nu vet jag inte längre. Jag kan inte hjälpa någon så länge som jag mår så här, och det lider jag kanske mest över. Det är så många som skulle behöva mitt stöd, som gjort sig beroende av det.

Men nu kan jag inte ge dem det länge, :'(

Peace, Emy