Jag kanske borde döpa om min blogg, ... ?

"EnFjortisKlagosång", eller någonting liknande, eftersom att större delen av min blogg endast består av klagning på livet...

Livet är vad man gör det till, inte sant?

Nåja, jag kommer nog att fortsätta gnälla, eftersom att "Min Kamp" (Ledsen Hitler, du lever inte så du har ingen copyright!) går vidare...

Kampen går vidare. Önska mig lycka till.

Det känns som att tiden rinner iväg.

Sommaren står i full blom, men ännu har jag inte haft tid att njuta av den.

Jag älskar mig pojke som aldrig förr, men jag känner att jag sätter honom åt sidan..

Jag vill njuta av sommaren och min pojke medan jag ännu har tid för det.

Alltför snart så kommer hösten, och skolorna börjar åter. Vem vet hur det blir då?

Min framtid avgörs den 9 augusti. Fram tills dess vill jag njuta av somamren och min älskling.

Vad tycker ni om Alexandra (aka Kissie)?

Många tjejer ser henne som en förebild, ...

Jag ser henne dock som Sveriges största bloggerska, som inte skäms för att leva sitt eget liv och se ut som hon vill.

För mig så är hon inte sitt AlterEgo Kissie, för mig så är hon Alexandra. Tjejen som lyckats fånga en stor del av svenska folket.

Jag tycker också att hon är vacker som bara den, trots vad hon gjort med sina bröst och sina läppar. Jag tycker det passar henne.

Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har?

Varför måste jag hela tiden drömma om att saker och ting skulle ha blivit annorlunda? Varför jämför jag den rådande situationen med det jag en gång drömde om? Det är ju över. Och ingenting kommer att förändras.

Så jag kommer att få leva med sorgen över att jag gjorde fel. Jag hoppas bara att jag klarar det.

Om allting hade blivit som jag ville ha det så hade jag inte blivit starkare av att ta mig ur den här situationen. Nu kan jag lägga den här erfarenheten till min livslista och med stolthet kunna säga att jag tagit mig ur det värsta som kunde hända mig.

"I´ll never forgive myselft. But sometimes, I can forget."

Under några dagar så har jag arbetat med barn på ett dagis i närheten av där jag bor. Under den tiden har jag förbluffats över en sak.

Så mycket som händer under en människas första år kommer att påverka ens liv. Under dessa få år lägger man grunden till den människa man kommer vara i resten av sitt liv.

Själv så kunde jag knappt minnas mina dagisår innan jag själv började arbeta på ett, men under den tiden har minnena sakta kommit krypande tillbaka och jag börjar minnas vissa händelser, dock är de flesta fortfarande ganska suddiga.

Men jag är glad att jag börjar få tillbaka lite barndoms minnen. Sådana tror jag att varje människa måste ha, för att kunna förstå sig själv och varför man är som man är.

En annan sak som jag har fått tänka på och överväga noga är det faktum att jag antagligen någon gång i livet kommer att få barn, även om det inte blir nu.

Under min tid på dagis, men även i hemmet, har jag upptäckt vilket stort ansvar barn är, men samtidigt sett hur otroligt underbara de kan vara om de växer upp och behandlas rätt från början. Det återstår att se om jag tar steget och blir mamma någon gång i framtiden.

På tal om småbarn i alla de former, jag vill kunna ha katter i framtiden!! Så där random bara. (Absolut inte en pik till min hund Pai Pai, katthataren!!)

Sitter och filosoferar för mig själv,

vem är jag egentligen?

Idag har det varit en mycket tung dag.

Vi gick nämligen förbi en av två platser i världen som jag allra minst vill besöka, ty de platserna väcker minnen till liv som helst borde få fortsätta slummra.

Jag är inte redo att ta tag i dem än.

Det är inte mycket jag backar för, men vad det gäller att besöka dessa platser tänker jag slå upp min egen "Die Mauer" och inte kommer någon heller att få veta varför, den anledningen är inlåst i mitt hjärtas innersta rum.

Men sådant är livet. Jag kommer inte att kunna undvika minnena för evigt.

Förresten, tack så mycket Erika för din kommentar. Den var ärlig, och jag har tänkt mycket på det du sa.

Trots det måste jag säga att jag står fast vid att mitt "för evigt" också kommer att bli för evigt.

Idag så umgicks jag med Axel, Eric, Jocke och David E en stund, och det gav upphov till en ganska intressant situation.

Ty ingen av dem förstår min längtan efter att få barn. Jag önskar ingenting hellre än att få en liten att lägga all min tid på, jag vill ha någon jag kan älska besinnigslöst, någon mer än min Axel.

Invändningarna jag får då är att jag är för ung, barnet skulle inte må väl av att leva under så knappra förhållanden som då skulle bli och jag skulle förstöra hela min framtid.

Det ligger säkert någonting i alla dessa argument men kvinnor har klarat det innan mig och överlevt, och frågan är om jag inte mår värre av att gå runt och längta.