Vart gav sig min framtidstro av?

Dess stig ledde bort från mig, och min högsta dröm gick i spillo med ett kras.

Ingenting kommer längre att bli som jag en gång drömde om.

I skuggan av ett barns alla drömmar tog min livsgnista fart, och under återuppbyggandet av ett helt liv så började jag att drömma igen.

Allting var bra fram tills att det vände. Några ord där, några meningar där, en blick... Och allting var tillbaka där det började.

Och jag orkar inte att börja om igen.

Jag upptäckte en sak idag. Ibland så lovar jag för mycket.

I gårdagens text fanns ett löfte med om att ni ska få veta vem Han är, men jag tror inte att jag kommer att kunna hålla det löftet, åtminstone inte inom den närmsta framtiden.

Jag behöver nämligen erkänna en sak. Jag kan inte plocka fram minnena upp till ytan igen, jag väljer att dämpa min ånger och min sorg, eftersom att jag inte orkar ta hand om den. Jag skjuter upp tidpunkten när allting ska rasa, men frågan är hur länge jag kan vänta. Jag vet så väl att jag måste ta itu med det, men jag har inte den orken att göra det.

Därför väljer jag att avstå. Vad det än må få för konsekvenser...

Men ah, åh, vad jag blir trött på Hans lögner. Jag må beskyllas för att vara den som svikit, men i själva verket är det jag som blivit sviken.

Hur kan han säga, att jag är ett av de få guldkorn man kan hålla fast vid hela livet, för att sedan tvärt ändra om, för att i nästa stund uttrycka en åsikt om att det ska bli underbart att slippa mig.

En vacker dag så kommer alla känslorna att svalla. Frågan är om någon finns där för mig då.