Idag så insåg jag att mitt liv inte kommer att gå vidare förrän jag åtminstone gör ett försök att släppa taget om det som har varit. Under en stadsvandring i Örebro så kom många minnen tillbaka, minnen som jag försöker att förtränga.

Vissa saker står jag inte ut med att minnas, vissa händelser och ord är alldeles för starka för att jag ska kunna hantera dem ensam.

Nu kanske det verkar som att jag ber om hjälp, men det är inte det jag gör. Jag vet så väl att jag måste ta emot hjälp för att kunna få den, och jag lämnar inte ut mig på det sättet till någon, så jag ödslar ingen tid på att be om hjälp.

Nej, det jag vill göra är att skriva ur mig alla orden som tränger sig i mitt huvud, alla de känslor som jag inte trodde kunde finnas i mig.

Jag anser mig själv vara en känslokall person, som inte behöver eller kan bry sig känslomässigt om allt om händer i världen, och det tycker jag fortfarande.

Dock så verkar det som att jag nått min gräns för vad jag kan stänga inom mig, det tog ett bra tag men nu så...