Idag har det varit en mycket tung dag.

Vi gick nämligen förbi en av två platser i världen som jag allra minst vill besöka, ty de platserna väcker minnen till liv som helst borde få fortsätta slummra.

Jag är inte redo att ta tag i dem än.

Det är inte mycket jag backar för, men vad det gäller att besöka dessa platser tänker jag slå upp min egen "Die Mauer" och inte kommer någon heller att få veta varför, den anledningen är inlåst i mitt hjärtas innersta rum.

Men sådant är livet. Jag kommer inte att kunna undvika minnena för evigt.

Förresten, tack så mycket Erika för din kommentar. Den var ärlig, och jag har tänkt mycket på det du sa.

Trots det måste jag säga att jag står fast vid att mitt "för evigt" också kommer att bli för evigt.