Nu vill jag berätta om de människor som det senaste året omformat mitt liv totalt. Jag kommer att lämna ut namn, för jag vill att de människorna ska känna sig hedrade och inse att det bidragit till att rädda mitt liv.

När jag kom till Odenskolan fanns ingen framtid för mig. Jag var blind inför allt vad lycka och välgång hette, och mina tankar sysselsattes endast med olika sätt att ta livet av mig utan att det skulle bli för smärtsamt. Jag var inte villig att ge framtiden en chans.

När jag första dagen steg innanför skolans väggar, verkade den kaotisk och de första jag mötte viskade och pekade bakom min rygg. Vilket naturligtvis fick mig att tro att skolan överlag var sådan. Efter att på måfå ha tagit det beslut som skulle komma att omforma mitt liv, valde jag klass 9A, utan att veta någonting om någon som ingick där, jag gick bara på magkänsla.

Mitt första intryck av klassen var positivt. Ingen var direkt ovälkomnande och det räckte för att jag skulle vara villig att ge klassen som enhet en chans. Under den första veckan var allting ganska kaotiskt, och jag försökte att lära känna människorna i klassen samtidigt som jag lärde mig skolan, lärare och allt annat som hör till en ny skola. Men den första veckan innehåller ändock ett glädjeämne. Det var då min kontakt med underbara Tina startade.

Vi fann varandra relativt fort, och hon var den som fick mig att inse att Odenskolan var en plats att trivas på, och en plats som förtjänade en ärlig chans och inte bara ett fördömande utifrån vad jag sett av de elever jag mött första dagen.

Under tiden som gått har jag och Tina bibehållit vår goda kontakt och vi har även tagit mycket ansvar tillsammans men mer om det kommer att komma senare i inlägget.

Under den första tiden fick jag även kontakt med Camilla, men eftersom att hon och jag inte är lika på några sätt, så lades den relationen strax på is och vi respekterade varandra, men kanske inte mer än så. På senare tid har vi dock börjat närma oss varandra igen.

På det stora hela så var mitt första intryck av 9A bra, och jag tvekade inte ett ögonblick på att jag hade valt rätt klass, för det insåg jag att jag hade.

Under bussresorna till och från skolan de första veckorna föll det sig naturligt att jag umgicks med de personer ur min klass som jag samåkte med. Dessa personer är; Malin, Cissi och Axel. Relationen med Malin och Cissi, som är tvillingar, var positiv redan från första början, även om våra intressen inte ligger inom samma sfär hela tiden, så har vi ett gemensamt intresse: sång och musik. Detta intresse delas även med ytterligare tre tjejer som gick i underbara 9A; Lisa, Fia och Christina. Tillsammans var vi med i ILC, en kör som leddes av Lisas syster Ida.

Under samma period som jag började att närma mig tjejerna, så fick jag även en bra killkompis i Axel. Det var en person som gick att tala med, och som brydde sig om alla runt omkring. Min syn av honom var också påverkad av att jag kände till honom sedan tidigare, ty han var den ärade pojkvännen till en av mina få halvkompisar från tiden innan, Simone.

Under de första veckorna i skolan hade jag alltså lagt grunden till ett nätvärk utanför skolan, och det bidrog främst till att jag inte hade tid att sitta hemma och fundera över det som varit, utan det var hela tiden någonting på gång, någonting nytt att ta in hela tiden.

Då jag insåg att det faktum att jag hade saker att göra påverkade hur mycket jag deppade över det som nu var historia, letade jag saker att ta ansvar för. Detta ledde så småningom till en nyckelposition i skolans Elevråd, där tidigare nämnda Tina så småningom skulle komma att bli Ordförande.

I klassrummen på skolan ansåg jag att stämmningen hela tiden var kamratlig, både mellan lärare och elever, som elever emellan. Jag började att ta skolan på allvar, och satsade på ett liv som skulle bli någonting, jag hade börjat lämna tankarna på självskador och självmord bakom mig. Men ännu var de inte helt borta, och det skall de inte komma att bli förrän i början av vårterminen. Ännu har vi bara gått cirka två månader i skolan, men mitt liv är redan påväg att vända, främst på grund av att ovannämnda personer fick mig att inse att mitt liv var värt att leva, och att det alltid kan vända.

Händelser inträffade sedan under hela hösten, saker som fick mig att inse att 9A var en ovanligt fin samling av människor. Minnena som jag har med den klassen kommer aldrig någonsin att kunna överträffas av någonting.

Under hösten förbättrades min relation avsevärt med klassens killar, men jag var inte intresserad av att starta ett förhållande med någon, förrän jag vid ett speciellt tillfälle fick upp ögonen för David J. Detta är någonstans i mitten av oktober. Intresset var dock inte besvarat, så jag levde med kärlekens spirande låga inom mig, och önskade att jag kunnde bli lika lycklig med någon nån gång som Tina är med sin Fredrik.

Fredrik är, liksom Joakim, Axel och David E, en av de killar jag hela tiden litat på, jag kan inte tro någon av dem om någonting ont och jag måste säga att de är väldigt lojala. Hade jag inte kunnat prata ut med dem under tiden så vet jag inte vad det hade varit med mig nu.

Någonstans kring lucia inträffar den händelse som gör att jag i fortsättningen inte berätta allting i klar kronologisk ordning, och vissa av er som läser detta kan ha en aning om vad det är jag talar om.

Jag blir förälskad i Eric F. Denna händelse har så väl präglat mitt liv, och min syn på allting, att jag inte kan förstå att jag inte insett dess betydelse långt tidigare än vad jag gjorde. (Bara för att klargöra för er som följt min blogg innan, Eric är Han).

Jag tänker dock inte gå närmare in på vad som inträffade då, situationen är alltför känslig för att tas på. Den kuliminerade dock i en händelse den 11 mars, cirka tre månader efter att känslorna uppkom, och efter det så avslutades vår gemensamma historia, på ett ytterst smärtsamt sätt.

Under tiden i klassen har det funnits en hel del "bifigurer" som funnits där, gjort 9A till vad klassen var, och dessa är värda all heder. Utan dem hade jag inte mått så pass bra som jag gör nu, och utan dem så hade mina lycka inte varit fullständig under tiden jag spenderade med klassen.

En liten återgång i tiden. I mitten av november beslutade jag och Tina oss för att ta tag i att ordna en klassresa för klassen, och det tycker jag att vi gjorde rätt i, nu, med facit i hand. Det var mycket arbete under tiden fram tills att vi kom iväg. Vi befann oss iväg på resan den 24-26/5-10. Och resan var värd allt arbete, och alla diskussioner som vi hade lagt ner.

För att fortsätta kring tiden i mars, så var det även där mina stormande känslor för Eric blev dödade genom en mening som kom från hans läppar, men det var även där jag fann mannen som ska komma att bli den jag delar min framtid med. Axel. <3

För att på något sätt avsluta historien, så vill jag bara påstå att jag har all anledning att stå i skuld till klassen. Utan dem hade jag inte varit någonting idag, och jag har lärt mig så mycket, inte bara kunskapsmässigt, under tiden med dem.

Jag har lärt mig vad kärlek är, ty jag har sett Erics obrottsliga kärlek till Mathilda.

Jag har insett vad lojalitet är , för banden mellan Marcus, Josef, Erik A och Segel är starka, liksom banden mellan alla andra självskrivna vänner i klassen.

Jag har fått en tydlig lektion i vänskap, ty Christina är den bästa vän jag någonsin kunnat få, och alla andra de vänner jag fått i klassen, hoppas jag att jag kommer att fortsätta ha kontakt med.

Det torde vara allt för denna gång, fler inlägg till ära av 9A kommer kanske att ramla in. Det kan bara framtiden bära i sitt sköte.

9A, I never forget you!!

 

Thessan

13 juni 2010 19:27

sv. Japp, du har nåt roligt att se fram emot!

http://thessansamigurumis.blogg.se

 

Erika

17 juni 2010 01:13

Det är starka och mäktiga ord från en så ung tjej. Jag imponeras av ditt ordförråd och smak för rätt behandling av det svenska språket. Dock kommer jag på mig själv med att undra om du verkligen innefattar innebörden av de stora ord du delar ut? Frasen "som ska komma att bli den jag delar min framtid med" är en mening man inte bör ta allt för lättvindigt på.
Och nu säger inte jag det här i förakt eller för att på något vis rätta dig, utan endast för att jag själv stod där för snart 10 år sedan och uttryckte samma sak. Av erfarenhet säger jag att det aldrig blir som man planerar.

Jag var dödskär (och då menar jag bokstavligt, jag kunde ha dött för den mannen)i en kille jag av en slump sprang ihop med på bussen. Jag var 12, han var 18 och tog mig med storm. Det slutade i drogmissbruk och till slut placering på ungdomshem, allt för att jag var så förlorad i kärleken och känslan i kroppen den gav mig.
Det är många år sen jag senast såg honom. Nu vet jag inte längre om han lever eller inte. Men jag skänker honom tankar dagligen och i ärlighetens namn så skulle jag utan tvekan avbryta alla pågående relationer om han skulle dyka upp och be om min hand igen.
Så förvisso, kärleken finns kvar, det jag syftar på är mer att det ännu är för tidigt att utse om du och din Axel delar någon framtid.

However, så önskar jag naturligtvis er all lycka. Jag hoppas också att du finner din plats i livet, det brukar ha en tendens att rätta till sig av sig självt. Dessutom kan jag nästan lova att det finns fler som jag som läser och tänker på dig helt omedvetet. Skillnaden är väl bara att jag väljer att lämna ett spår efter mig.

Ta hand om dig

http://tiotusentankar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vill du läsa om mig fast jag har mer eller mindre lagt ner denna blogg?   Surfa in på: http://beinganun-ordinarygirl.blogspot.com/ Alltså: http://beinganun-ordinarygirl.blogspot.com/ ...

Ni som tycker att mina tidigare texter varit bra... Jag har skaffat en blogg för att utveckla mitt skrivande. Titta gärna in! http://inspiredbytts.blogspot.com/ http://inspiredbytts.blogspot.com/ http://inspiredbytts.blogspot.com/ http://...

,, -- big girls don´t cry

Once you were my life.   Then I started to hate you.   But now, I don´t know...   I´m not in love anymore, I know that...   ...

AliceBrandon